I går vandrade jag på kyrkogården tillsammans med några av de jag älskar mest i hela världen. Det var en vacker stund och, som så ofta, går mina tankar till livet – och därmed döden. För ungefär ett år sedan skrev jag en essä på temat. Den har blivit liggande i byrålådan men där gör den ingen nytta. Läs om du har lust!
En dag ska vi alla dö men i dag ska vi det inte
Hon slickade mina händer med sin sträva tunga. Den rytmiska rörelsen fick min gråt att stillna och taktfastheten gjorde att pulsen sjönk. Jag satt på golvet intill henne. Lade mitt huvud mot hennes kropp. Kände pälsen, så mjuk och sträv på samma gång, mot min kind. Jag drog in lukten, hennes. Den var en blandning av välbehag och hundodör.
Det var jag som bestämde över henne; över hennes liv och hennes död och tidigare samma morgon hade jag bestämt att hon skulle dö den där eftermiddagen. Jag är övertygad om att hon förstod och nu tröstade hon mig.
Du får aldrig låta ett djur lida – av rädsla inför din egen smärta. Ditt ansvar som djurägare kräver mod. Det har jag fått lära mig sedan barnsben hemma på släktgården.
Jag kanske inte är så särskilt modig längre för när min första egna hund hade slutit sina ögon och somnat in blev hennes tomma matskålar stående bland dammtussarna i hallen i flera veckor, och när jag tvingade mig själv att diska och sedan lägga dem på vinden tror jag att mitt mod hade bytt storlek. Än i dag är jag utan hund.
Jag såg filmen Mitt liv som hund någon gång i mina tidigare tonår och ärligt talat så greppade jag nog aldrig riktigt vad den handlade om men jag har minnesbilder av döden, för den var närvarande. En mamma som hostar blod, en liten pojke som tvingas iväg – bort från hemmet, hunden och döden.
Jag tänker mycket på hundar. Saknar känslan av päls mellan mina fingrar. Jag tänker på hundarna vi hade när jag växte upp – de som vi lät somna in när hundåren inte längre gick att blunda för. Jag tänker mycket på döden också, det har jag nog alltid gjort. Gör inte alla det?
Ingemar, 10-åringen i filmen, han skickas till sin morbror för att slippa undan. Men det går väl inte? Måste inte döden få finnas? Arne Mellberg menar att vi, noga taget, är döende hela våra liv. Han påstår att han skriver med döden som horisont.[1] Vacker formulering. ”Döden som horisont”. I sin essä Kroppen hänvisar Mellberg till Michel de Montaigne och dennes påstående om att essäistiken handlar om att hantera den annalkande döden. [2] Jag tänker att livet, i mångt och mycket, går ut på just det – att hantera den annalkande döden.
” […] Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.” [3] Det verkar som om Tomas Tranströmer är inne på samma linje.
”Mamma, kommer jag att ha ont när jag dör?” Min dotter, sju år, vänder sig om och tittar på mig där vi ligger, sida vid sida i dubbelsängen. Vi har nyss läst om något av alla de mysterium som LasseMajas detektivbyrå så festligt löser och på min andra sida sover femåriga sonen. Hans lena hud och de oskyldiga anletsdragen – mitt hjärta – det av moderskapet stöpt och format, svämmar över.
”Jag vet inte.” Det är svaret jag kan ge min dotter. ”Ingen vet vad som händer när vi dör. Men jag tror inte att det gör ont.”
Jag vill inte prata med min dotter om döden. Vill inte att hon ska nosa sig till min rädsla inför ovissheten som väntar och som jag mer eller mindre dagligen kämpar med att förhålla mig till.
Hur gör den som inte skriver? Med döden alltså. Hur hanterar andra människor döden? Jag befinner mig, sedan åtminstone ett halvår tillbaka, långt upp i mitt eget rövhål. Jag har krupit in där och även om jag säger att jag vill annorlunda så tycks jag inte ha förmågan att ta mig samman och krypa ut. Jag ligger där inne och flämtar av rädsla. Inför döden. Eller ja, livet. Döden och livet måste väl hänga ihop, yin och yang? Varmt och kallt. Friskt och sjukt. Mörker och ljus. Ja, ni fattar.
Jag ser på naturprogram, halvt skräckslagen, och jag förundras över olika djurarters perfektion. Jag fascineras av grönskans bördighet och öknens hetta. Jag vill vara mer i naturen. Skogsbada. Skala av. Låta lungorna fyllas av solen. Känna syret mot huden. Sova i tält; vandra långt. Laga mat över öppen eld. Låta bli att duscha på en vecka.
”Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida, medan stjärnorna vandra och nätterna gå. Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida – den käraste, den käraste med ögon blå.”[4]
Dan Andersson väntade på vandrerskan som skulle ge honom kärlek inne i skogens djup. Jag väntar på kvinnan – hon jag innerst inne är. När ska hon komma till mig? När ska jag komma till henne? Hinner vi mötas innan dödens kostym är färdigsydd?
Sonen går sista året på förskolan. Jag gråter för allt och inget och har så gjort i hela mitt liv. Jag gruvar mig för dagen då vi ska säga hej då till all fantastisk förskolepersonal. Blödigheten och gråtandet, det ständiga, har jag fått från min mamma. Älskade mamma. Förlåt för att jag har hyst tvivel om hur svårt det är att vara mamma. ”Om kvinnan säger nej till mannens säd i 60 år så dör mänskligheten ut. Detta under. Ja, så är det.”[5] Ranelid, Ranelid. Kvinnan är sannerligen ett under. Kvinnan är av naturen formad till ett mästerverk. Jag är en kvinna. Varför tvivlar jag då på att också jag är ett mästerverk?
Jag har slutat rycka de gråa hårstråna som retfullt visar sig bland allt det bruna. I början var de få men nu börjar de vinna terräng och jag står handfallen. Överrumplad. Hur vinner jag? Det går ju inte. ”Vi lever med döden som horisont.”[6]
Visst är barnen fortfarande relativt små och jag är inte lastgammal, men jag är inte längre småbarnsmamma. Inte längre nyförlöst. (Inte nyförälskad för den delen heller). Vart tar egentligen tiden vägen? Jag har tydligen följt rörelsen in i något annat.
Jag tänker det. Att livet är en rörelse. ”This too shall pass”, säger det persiska gamla ordspråket.[7] Jag försöker vara trygg i den tanken men ärligt talat så gör den mig livrädd. Mitt liv är ju så bra. Måste det passera? Måste mina föräldrar bli gamla och mina systrar åldras? Måste hunden avlivas? Måste barnen bli stora så fort? Okej, just det sista önskar jag minst tio gånger om dagen, men vem har sagt att man måste vara pragmatisk i sin syn på livet?!
Du är fullständigt tillräcklig, sa en äldre klok kvinna i min närhet när jag var något år över tjugo och deppig. Jag är fullständigt tillräcklig. Jag matar mig med hennes ord fortfarande. Kanske tror jag på mig själv mer nu. Eller så kanske jag faktiskt inte gör det.
Naturen har gett oss ångest. Smärta, ångest och oro är naturliga reaktioner vid hotande fara och har en viktig funktion för vår överlevnad.[8]
”Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen.”[9]
Jag ser knappt på nyheterna längre. Jag vet inte, kanske har jag, omedvetet ska tilläggas, gjort som Michael de Montaigne förespråkar i sin essä Om ensamhet: ”Vi måste dra oss undan för att återvinna oss själv.”[10] I flödet av ord – oroligheter och statistik – växer hotet och stryper andningens, min alltså, rytm.
Klimathotet är inte längre ett hot om ett presumtivt öde. Det är en apokalyps som kommer närmare för varje par jeans vi köper och varje mil med dieselbilen som jag kör. Mitt avtryck spelar roll och mina barn, deras barn och barnbarn och barnbarnsbarn, de kommer att få lida för min jävla slöhet. För min längtan efter solen när novembertröttheten ligger som en grå yllekofta över hela Sverige kommer de att få betala dyrt. Overshoot day, den ekologiska skuldens dag, infaller tidigare och tidigare för varje år. BAM. Ett knytnävslag i magen. Blunda. Byt kanal. Ät en banan – den är i alla fall alltid ekologisk. Alltid ekologiska bananer.
Jag googlar tält och dagdrömmer om milsvid frihet och försöker intala mig att naturen är min räddning. Vilken räddning menar jag? Det finns väl ingen räddning att få. Lika bra att inse det, vi lever ju alla med döden som horisont.
Karolina Ramqvist skriver om sitt skrivande i essän Det är natten. Hon skriver också om sitt icke-skrivande. Jag tror att mitt ständiga tänkande på döden handlar om mitt skrivande. Det som jag inte kan ägna mig åt när så mycket annat i livet måste fylla livet. Ramqvist citerar Marguerite Duras. Hon finner tröst och skydd i orden och så gör jag. ”Att skriva är också att inte tala. Det är att tiga. Det är att skrika utan ljud.”[11]
Jag antar att det är därför som jag skriver. Jag lever mitt liv med döden som horisont, skrikandes utan ljud. Livrädd. Andra springer maraton, blir medlemmar i kriminella gäng, köper lyxvaror på avbetalning, äter för mycket – eller för lite. Livrädda de också.
”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.”[12]
Jag vet inte… Karin Boyes ord låter, när jag blandar dem med mina, klyschiga. Jag vill inte skriva klyschor. Men det kanske är klyschigt att avfärda just klyschor?!
Lyckoforskare, författaren och professorn Michael Dahlén tycker att vi ska tänka på döden – vi hittar meningen med livet lättare då. (Låter inte det lite klyschigt?) Han tycker att vi ska tänka på den gamla sägningen: ”En gång ska vi alla dö, men idag ska vi det inte.”[13] Blir du lyckligare av att tänka så? Jag vet inte om jag blir det. Måste man veta?
Om jag inte vill prata med min dotter om döden – vill jag då inte heller prata om livet med henne? Har jag inte en skyldighet att påvisa de verktyg som mina barn faktiskt skulle kunna ha nytta av i sitt hanterande av den annalkande döden, som väl faktiskt är det som kallas livet?!
Montaigne skriver: ”Om man inte först befriar sig själv och sin själ från den börda som trycker ner den kommer varje rörelse att innebära att själen tyngs ner ännu mer […].”[14]
Tankarna på döden handlar sällan om min egen död. Förutom att jag är livrädd att tänka på vad som skulle hända med barnen om jag dör när de fortfarande är små, så handlar mina tankar oftast om andras död – och mitt lidande i relation till detta. Jag, jag, jag… Nu får jag väl ändå ge mig. Jag är så gruvligt trött på mitt eget ömkande. När fan ska jag klara av att ta mig ut ur mitt eget rövhål?
”Du får aldrig låta ett djur lida. Nej, då måste du låta det somna in.” Mammas och pappas ord igen. När jag var liten, och en hund eller en häst var sjuk, och vi var tvungen att säga hej då var det orden som de – med gråt och kärlek – präntade in i oss barn.
Jag tänker att det inte enbart är djurägandet som kräver mod. Att leva med döden som horisont och att hantera den annalkande döden; nog krävs det kolossalt mycket mod att leva med dessa insikter närvarande.
Låt nu inte mitt grubblande tynga dig. Tänk på döden. Och bli lycklig. Kom ihåg att en dag ska vi alla dö – men i dag ska vi det inte.
Källförteckning
Andersson Dan, Kolvaktarens visor, Tillgänglig: https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/AnderssonD/titlar/KolvaktarensVisor/sida/33/etext, 1915 (hämtad 2021-12-23)
Boye Karin, Härdarna, Tillgänglig: https://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/i-rorelse.shtml, 1927 (hämtad 2021-12-31)
Hjärnfonden, Vad är ångest? Tillgänglig. https://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/diagnoser/angest/# (hämtad: 2021-12-13)
Mellberg Arne, Essä, 2013
Montaigne de Michel, Essayer Bok 1, Stockholm: Atlantis
Må Bra, Lyckoforskaren Michael Dahlén: Så hittar du meningen med livet, Tillgänglig: https://www.mabra.com/psykologi/micael-dahlen-mening-med-livet/7097935 2020-11-20 (hämtad 2021-12-30)
Pär Lagerkvist-samfundet, Lyrik, Tillgänglig: https://lagerkvistsamfundet.se/lyrik/ (hämtad: 2021-12-30)
Ramqvist Karolina, Det är natten, Stockholm: Nordstedts, 2016
Ranelid Björn, Mirakel, Tillgänglig: https://lyricstranslate.com/sv/Bjoern-Ranelid-Mirakel-lyrics.html 2012, (hämtad: 2021-12-30)
Sveriges Radio, Sommar och Vinter i P1, Tillgänglig: https://sverigesradio.se/avsnitt/1518766 2020-06-26 (hämtad 2021-12-30)
Tranströmer Tomas, Dikter och prosa 1954–2004, Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2011
[1] Mellberg Arne, Essä, 2013, s. 439
[2] Mellberg, 2013, s. 439
[3] Tranströmer Tomas, Dikter och prosa 1954–2004, Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2011, s. 311
[4] Andersson Dan, Kolvaktarens visor, Tillgänglig: https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/AnderssonD/titlar/KolvaktarensVisor/sida/33/etext, 1915 (hämtad 2021-12-23)
[5] Ranelid Björn, Mirakel, Tillgänglig: https://lyricstranslate.com/sv/Bjoern-Ranelid-Mirakel-lyrics.html 2012, (hämtad: 2021-12-30)
[6] Mellberg, 2013, s. 439
[7] Sveriges Radio, Sommar och Vinter i P1, Tillgänglig: https://sverigesradio.se/avsnitt/1518766 2020-06-26 (hämtad 2021-12-30)
[8] Hjärnfonden, Vad är ångest? Tillgänglig. https://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/diagnoser/angest/# (hämtad: 2021-12-13)
[9] Pär Lagerkvist-samfundet, Lyrik, Tillgänglig: https://lagerkvistsamfundet.se/lyrik/ (hämtad: 2021-12-30)
[10] Montaigne de Michel, Essayer Bok 1, Stockholm: Atlantis, s. 295
[11] Ramqvist Karolina, Det är natten, Stockholm: Nordstedts, 2016, s. 18
[12] Boye Karin, Härdarna, Tillgänglig: https://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/i-rorelse.shtml, 1927 (hämtad 2021-12-31)
[13] Må Bra, Lyckoforskaren Michael Dahlén: Så hittar du meningen med livet, Tillgänglig: https://www.mabra.com/psykologi/micael-dahlen-mening-med-livet/7097935 2020-11-20 (hämtad 2021-12-30)
[14] Montaigne, s. 295