Brev från Frankrike

Jag har fått ett brev från Frankrike. Ett brev utan avsändare och adress. Ett brev som avslutas med orden: ”Tänker inte köpa din bok som jag anser vara ett hån.”

Informationen som brevskrivaren lämnar låter mig ana att det är en kvinna som har skrivit till mig. Hon skriver att hennes livs stora sorg är att hon och hennes man aldrig fick några barn. Hon skriver att min bok är ett slag i ansiktet och hjärtat på de som är barnlösa på riktigt. Hon undrar också hur jag kan skriva en bok om ofrivillig barnlöshet när jag har två friska barn.

Frågan är värd att ställa och kritiken kan tyckas vara befogad (särskilt då jag sitter på bästa sändningstid i SVT:s program Go´Kväll och visar bilder på mina två barn samtidigt som jag pratar om ofrivillig barnlöshet).  Jag vill dock poängtera att jag, i min bok, tar upp just det faktum att det är vi som inte längre är ofrivilligt barnlösa som talar och skriver om det. I slutet av min bok skriver jag: De flesta, vars berättelser ni har tagit del av i den här boken, har blivit föräldrar. De är inte längre ofrivilligt barnlösa. Någonstans läste jag hur provocerande det kan vara att det är just vi, som en gång varit ofrivilligt barnlösa men som inte längre är det, som uttalar oss i frågan. Vi som har fått barn kan kosta på oss blottlägelsen. Skammen, skulden och sorgen kring barnlösheten har mattats av och kanske till och med försvunnit. Här kan jag bara tala för egen del och för mig var den ofrivilliga barnlösheten så smärtsam att jag inte förmådde blottlägga mig när utgången ännu var oviss. Kanske är det många som känner så. Det gör för ont att tala om och därför förblir man tyst.

Jag tycker att det är viktigt att vi talar om ofrivillig barnlöshet men jag är inte säker på att jag hade klarat av att prata om det som jag gör nu om vi aldrig hade fått något barn. Borde jag därför förbli tyst och inte berätta om hur jag upplevde tiden i mitt liv som ofrivilligt barnlös?

Min bok ”När ska ni skaffa barn då? En bok om ofrivillig barnlöshet” är inte en bok som berättar min unika berättelse, just därför att min berättelse inte på något sätt är unik. Det är så många som är eller har varit ofrivilligt barnlösa som upplever det som jag har upplevt. Det är likheterna jag vill peka på. Att just jag har fått barn är jag oerhört tacksam för men när jag och min man var ofrivilligt barnlösa så var vi ofrivilligt barnlösa. Då upplevde vi rädsla, oro och sorg. Då kretsade allt kring barnlösheten. Mina anteckningar är från den tiden, tiden då vi inte visste huruvida vi skulle få biologiska barn eller ej. De är autentiska – mina tankar, känslor och rädslor har varit mina och de var i allra hösta grad äkta.

Oron tilltar. Om tio dagar har jag gjort testet. Då vet vi. Om inte förr. Jag visste direkt när mensen kom förra gången. Andra sa åt mig att hoppas. Man kan blöda. Det är normalt. Det behöver inte betyda–TYST ville jag skrika åt dem. Tyst. Jag vet vad det här betyder. Oron söker sig djupare in i mina vrår. Blir starkare och tar upp allt mer plats.[…] Vetskapen att jag inte vet gör mig sjuk.  Väntan är värst. Vad ska jag förbereda mig på? Glädje? Avgrundsdjup rädsla? Det skaver – djupare, intensivare för varje minut som går.

Jag känner med de som är och förblir ofrivilligt barnlösa. Det gör jag verkligen. Jag slapp förbli ofrivilligt barnlösa och jag behövde bara vistas i den bottenlösa sorgen, som den ofrivilliga barnlösheten lät mig skåda, under några år. Det finns de som befinner sig där betydligt längre, ja de som aldrig kommer därur. Trots det kan jag inte förringa min upplevelse. Min bok är inte en bok om mig och mitt lyckliga slut. Min förhoppning är att boken som jag har skrivit är bredare och djupare än så. Förra veckan träffade jag en kvinna som har läst min bok och hon sa: ”Det är som om du har läst i mina gamla dagböcker”. Det är den likheten jag vill komma åt och synliggöra. Vi är så många som är och har varit drabbade.

Brevskrivaren från Frankrike skriver att det är hennes livs stora sorg att hon aldrig fick några egna barn och jag kan bara beklaga. Verkligen, från djupet av mitt hjärta, beklaga att alla deras IVF-försök aldrig ledde till ett barn och att hon förblev ofrivilligt barnlös.

2 reaktion på “Brev från Frankrike

  1. Jag känner igen mig i den okända brevskrivarens ilska. Jag kunde som barnlös också rasa över människor som ”lyckats” och som då hade lyxen att kunna tala om barnlöshet i preteritum. Men starkare än den igenkänningen är övertygelsen om att din bok är livsviktig och att ditt arbete med den, ditt mod och din generositet i att dela med dig så oerhört frikostigt av din historia kommer att ge många många både tröst och hopp. Det kommer alltid finnas de som blir upprörda , sårade eller provocerade. Men fler kommer de att vara som känner sig tacksamma över att du ger sällskap i sorgen och hjälper till att förklara det som de själva inte orkar förklara om och om igen.

    • Hej Katarina!
      Tack för dina fina ord. Jag hoppas, precis som du skriver, att många ska känna att min bok kan beskriva och förklara något som man kanske inte mäktar med att prata om men som det samtidigt är så viktigt att vi talar om…
      / Sara

Kommentera