Brev från Frankrike

Jag har fått ett brev från Frankrike. Ett brev utan avsändare och adress. Ett brev som avslutas med orden: ”Tänker inte köpa din bok som jag anser vara ett hån.”

Informationen som brevskrivaren lämnar låter mig ana att det är en kvinna som har skrivit till mig. Hon skriver att hennes livs stora sorg är att hon och hennes man aldrig fick några barn. Hon skriver att min bok är ett slag i ansiktet och hjärtat på de som är barnlösa på riktigt. Hon undrar också hur jag kan skriva en bok om ofrivillig barnlöshet när jag har två friska barn.

Frågan är värd att ställa och kritiken kan tyckas vara befogad (särskilt då jag sitter på bästa sändningstid i SVT:s program Go´Kväll och visar bilder på mina två barn samtidigt som jag pratar om ofrivillig barnlöshet).  Jag vill dock poängtera att jag, i min bok, tar upp just det faktum att det är vi som inte längre är ofrivilligt barnlösa som talar och skriver om det. I slutet av min bok skriver jag: De flesta, vars berättelser ni har tagit del av i den här boken, har blivit föräldrar. De är inte längre ofrivilligt barnlösa. Någonstans läste jag hur provocerande det kan vara att det är just vi, som en gång varit ofrivilligt barnlösa men som inte längre är det, som uttalar oss i frågan. Vi som har fått barn kan kosta på oss blottlägelsen. Skammen, skulden och sorgen kring barnlösheten har mattats av och kanske till och med försvunnit. Här kan jag bara tala för egen del och för mig var den ofrivilliga barnlösheten så smärtsam att jag inte förmådde blottlägga mig när utgången ännu var oviss. Kanske är det många som känner så. Det gör för ont att tala om och därför förblir man tyst.

Jag tycker att det är viktigt att vi talar om ofrivillig barnlöshet men jag är inte säker på att jag hade klarat av att prata om det som jag gör nu om vi aldrig hade fått något barn. Borde jag därför förbli tyst och inte berätta om hur jag upplevde tiden i mitt liv som ofrivilligt barnlös?

Min bok ”När ska ni skaffa barn då? En bok om ofrivillig barnlöshet” är inte en bok som berättar min unika berättelse, just därför att min berättelse inte på något sätt är unik. Det är så många som är eller har varit ofrivilligt barnlösa som upplever det som jag har upplevt. Det är likheterna jag vill peka på. Att just jag har fått barn är jag oerhört tacksam för men när jag och min man var ofrivilligt barnlösa så var vi ofrivilligt barnlösa. Då upplevde vi rädsla, oro och sorg. Då kretsade allt kring barnlösheten. Mina anteckningar är från den tiden, tiden då vi inte visste huruvida vi skulle få biologiska barn eller ej. De är autentiska – mina tankar, känslor och rädslor har varit mina och de var i allra hösta grad äkta.

Oron tilltar. Om tio dagar har jag gjort testet. Då vet vi. Om inte förr. Jag visste direkt när mensen kom förra gången. Andra sa åt mig att hoppas. Man kan blöda. Det är normalt. Det behöver inte betyda–TYST ville jag skrika åt dem. Tyst. Jag vet vad det här betyder. Oron söker sig djupare in i mina vrår. Blir starkare och tar upp allt mer plats.[…] Vetskapen att jag inte vet gör mig sjuk.  Väntan är värst. Vad ska jag förbereda mig på? Glädje? Avgrundsdjup rädsla? Det skaver – djupare, intensivare för varje minut som går.

Jag känner med de som är och förblir ofrivilligt barnlösa. Det gör jag verkligen. Jag slapp förbli ofrivilligt barnlösa och jag behövde bara vistas i den bottenlösa sorgen, som den ofrivilliga barnlösheten lät mig skåda, under några år. Det finns de som befinner sig där betydligt längre, ja de som aldrig kommer därur. Trots det kan jag inte förringa min upplevelse. Min bok är inte en bok om mig och mitt lyckliga slut. Min förhoppning är att boken som jag har skrivit är bredare och djupare än så. Förra veckan träffade jag en kvinna som har läst min bok och hon sa: ”Det är som om du har läst i mina gamla dagböcker”. Det är den likheten jag vill komma åt och synliggöra. Vi är så många som är och har varit drabbade.

Brevskrivaren från Frankrike skriver att det är hennes livs stora sorg att hon aldrig fick några egna barn och jag kan bara beklaga. Verkligen, från djupet av mitt hjärta, beklaga att alla deras IVF-försök aldrig ledde till ett barn och att hon förblev ofrivilligt barnlös.

I topp på Adlibris!

Det känns roligt att se att min bok ”När ska ni skaffa barn då? En bok om ofrivillig barnlöshet” har seglat upp i topp på listan över böcker som handlar om barnlöshet på Adlibris.

Tack alla bokköpare! Jag hoppas att ni ska finna läsningen intressant.

 

http://www.adlibris.com/se/sok?q=barnl%C3%B6set

En tur till Umeå och inspelning av Go´Kväll

Onsdagen den 22/2 bar det av till Umeå för inspelning av tv-programmet Go´Kväll. Jag intervjuades av Pekka Heino om boken ”När ska ni skaffa barn då? En bok om ofrivillig barnlöshet” och om min tid som ofrivilligt barnlös. Du som missade programmet hittar det på SVT Play ( se länk här nedan).

Jag är tacksam över möjligheten att få prata om min bok i TV och jag hoppas så klart att boken ska hitta ut till fler läsare runt om i Sverige.

Intervjuade av Pekka Heino i Go´Kväll

Go´Kväll!

Go´ kväll gott folk!

På onsdag ser ni mig i just Go´ Kväll (tv-program på SVT) med start 18.45. Jag ska prata om min bok ”När ska ni skaffa barn då? En bok om ofrivillig barnlöshet”.

Har du inte möjlighet att se programmet när det sänds så hittar du det på SVT Play.

Jippie, säger jag och somnar med ett leende på läpparna.

Boken hittar sina läsare…

”Tack Sara Källström för boken som kom med posten idag! Tack för att du har skrivit denna viktiga bok! Tack för du gav min berättelse utrymme och hur du skickligt, varmt, varsamt och fint skrev ner mina ord och mina känslor i din bok. Vill verkligen rekommendera alla att läsa den. Oavsett om ni är eller varit drabbade eller inte alls. Ni har troligtvis någon i er familj eller bekantskapskrets som är/varit. Och tänk efter innan ni säger: När ska ni skaffa barn då? De orden gör gruvligt och smärtsamt ont för ett par som kämpar!”

”Hej. Din bok damp ner i lådan igår och nu har jag sträckläst den. Känner så väl igen mig.”

 

”Hej Sara. Jag blev rörd bara jag öppnade boken.Sen var det svårt att släppa den. Den var bra på många sätt och gav mig mycket att tänka på. Jag gissar att många med mig kommer känna lika. Tack att du skrivit boken och delat med dig av dina erfarenheter på ett fint, nära och proffsigt sätt.”

Det är så roligt att se att min bok ”När ska ni skaffa barn då? En bok om ofrivillig barnlöshet” har börjat hitta ut till sina läsare och här ovanför får ni ta del av några läsarkommentarerna. Jag tackar så hjärtligt för de värmande orden!

Erika Nygårds foto.

Så jävla ont

 

Ofrivilligt barnlös. Det är i det ofrivilliga som smärtan ligger. Krampar. Förvrider. I ett ofrivilligt tillstånd berövas vi vår längtan. Om det vore frivilligt skulle allt te sig annorlunda. Jag bryter sällan ihop numera; har hittat ett förhållningssätt till det ofrivilliga. Det som berövar mig min frivillighet.

Så skrev jag i mina dagboksanteckningar under pågående IVF-behandling för några år sedan. När något är ofrivilligt kan det göra så jävla ont. Och det gör det att vara ofrivilligt barnlös. Jag vet att det är många med mig som har varit och är där. Längtar och hoppas; önskar att det var annorlunda. Önskar att de inte var en del av statistiken – en av tio som inte kan räkna med att bli biologiska föräldrar.

Många var gångerna när jag torkade tårarna, ignorerade klumpen i magen och klistrade på ett leende när mensen kom månad efter månad. När fasaden till slut rämnade infann sig på sätt och vis en enorm lättnad. Det var skönt att våga prata om vår hemlighet.

Vi började trevande, berättade för syskon och föräldrar. Några nära vänner fick också ta del av vår oro. Det var obekvämt och vi visste inte hur vi skulle påbörja samtalen. När vi hade berättat för några gick det lättare. Efterhand blev jag och min man samspelta. Det hände att jag fick känslan av teater när vi talade om våra svårigheter att bli gravida. Våra repliker satt där de skulle och vi visste hur mycket vi skulle säga, för att på sätt och vis inte behöva säga särskilt mycket alls, om vår barnlängtan. Det var jobbigt att visa sig sårbar och trots att vi berättade om vår stora hemlighet behöll vi masken på. Situationen var tudelad. Mitt i all oro och ångest lättade till viss del pressen av att berätta. Fast jag tror inte att någon, som inte har varit i situationen själv, förstod helt och fullt hur vi kände och påverkades av barnet som aldrig kom.

Tyvärr pratas det för lite om ofrivillig barnlöshet. På sätt och vis förstår jag det. När man befinner sig i den ständiga berg- och dalbanan av hopp och förtvivlan orkar man inte utse sig själv till språkrör och blottlägga sorgen. Jag har en dotter i mitt knä när jag skriver det här. Hon kom till oss till slut. Det är därför jag orkar berätta om det ofrivilliga som gjorde och gör så ont.

Innan jag och min man försökte bli gravida förstod vi aldrig, inte innerst inne och på riktigt, att det inte är en självklarhet att kunna bli biologiska föräldrar. Den diskussionen existerade inte hos oss eller i vår närhet. Vi tycktes alla ta för givet att vi skulle få bli biologiska föräldrar när helst vi själv önskade. Vi kunde inte ha haft mer fel.

Jag hoppas att den här boken ska ta hål på den tabuliknande tystnad som fortfarande råder kring ofrivillig barnlöshet. Min önskan är att ett samtalsklimat där vi vågar lyfta ämnet kommer till stånd. Att det ofrivilliga ska synliggöras.

Vi är så många som bär och har burit på oron över månaderna som går och barnet som aldrig kommer. Även om vi inte orkar prata om det behöver vi få en röst. Kanske finner du som är ofrivilligt barnlös en tröstande gemenskap i rösterna som talar till dig i boken. Kanske ges en större insikt till dig som är förskonad från det ofrivilliga, men ändå vill veta något därom.  Kanske kan den här boken sätta igång samtal bland vänner, kollegor och i offentligheten – och därmed ta hål på den tunga tystnaden som så många ofrivilligt barnlösa lever med.

I boken varvas mina tankar kring ofrivillig barnlöshet med dagboksanteckningar från min tid som ofrivilligt barnlös. Här finns också intervjuer med andra som är eller har varit ofrivilligt barnlösa. Jag har även intervjuat en läkare, en barnmorska och en embryolog som arbetar på IVF-kliniken i Falun om deras syn på arbetet med ofrivilligt barnlösa och assisterad befruktning. Utöver intervjuer och dagboksanteckningar finner du också saklig information om infertilitet och assisterad befruktning. Informationen bygger på vad som står i boken Infertilitet Utredning och behandling genom assisterad befruktning, redaktörer Julius Hreinsson, Lars Hamberger och Thorir Hardarson, Studentlitteratur, 2005.